Ni som följer mig på instagram vet att jag ofta använder KÄMPA på mina stories. Jag gillar att kämpa. Kämpa skapar karaktär och uthållighet. På wikipedia står det när man slår Kämpa följande: ”utöva en kamp, strida, slåss”. Skulle vilja påstå att det är precis så. Den mentala matchen jag ofta går med mig själv kan ibland upplevas som att strida eller utöva en kamp. Jag vinner nästan alltid, på ett eller annat vis (såklart) men ibland blir den där kampen så lång, och utdragen att jag ibland glömmer varför jag kämpar. Svaret på den frågan är såklart för att nå mina mål och det jag vill med mitt liv. Problemet är jag (som ni säkert också vet) är fatalt värdelös på att fira när jag når mina mål för då har jag redan satt nästa mål och tankegången går ungefär såhär:
”Bra nu har vi nått det målet, men nästa mål är ju det som faktiskt spelar roll, så fortsätt på samma banan som gjort innan så kommer du nå det målet också”

I praktiken är det såhär mina interna dialoger går men det blir ibland bara så tomt för mig. Om jag aldrig tillåter mig att fira eller faktiskt nå mina mål , för så kan det också vara att jag själv nästan förminskar det vi/jag gjort så att det inte riktigt ska räknas som ett mål utan snarare ett delmål, och på så vis hålla mig själv hungrig för att fortsätta kämpa, så blir det lätt att jag urvattnar mig själv på ork och inre driv. Efter föregående års gedigna kämpande, för förra året (2018) var verkligen ett sådant år, så har jag helt enkelt bestämt mig för att jag ska bocka av en sak på min bucketlist för att ge mig själv lite jävla CRED och beröm!
Mer om både vad jag skall göra samt 2018 kommer längre fram.

Förresten, om du läser det här är du en trogen jä*la kämpe med tanke på hur länge sedan det var jag skrev något här (hahah), så om du läser detta, unna dig själv något du verkligen vill ha, för det ska jag.
Cliffhanger’n out
/G