En sådan där dag som går till historien som bra, riktigt bra. Allting började under de tidiga timmarna. Jag hade bestämt träff med två vänner på Regeringsgatan för morgonträning. Jag smet upp ur sängen vid 5.40 och solen var uppe redan då. Tunnelbanan låg nästintill öde och när jag klev på tåget var det jag och en till herre som var i vår vagn.
Jag valde för omväxlingsskull att stå denna morgon då jag suttit en hel del på jobbet och ville kompensera för det. Väl framme vid Fridhemsplan plockar herren som sitter ner fram ett par kryckor. Han reser sig upp och tar sig mot dörren. Jag reagerar inte nämnvärt fören han lyfter blicken mot mig och säger god morgon med ett lätt leende på läpparna. Lite förvånad hinner jag le tillbaka och säga god morgon innan han vänder sig om och hoppar vidare. Jag ser nu att herrn i fråga endast har ett ben och det andra byxbenen hänger helt tomt.

Där och då rusar diverse känslor inom mig. Först lite skam, skam för att jag har hela min kropp intakt. Skam för att han inte har det och ändå ger mig ett leende och ett ”hej” som medmänniska denna tidiga morgon, något jag inte gav honom. Jag vet egentligen inte varför jag skäms eller om jag borde göra det men jag gör det.

När jag sedan kliver av på T-centralen och kommer upp på plattan är det tomt. Inga berusade eller påtända människor, inga duvor, ingen stressad kostym-Nisse på ”väg” eller skrålande ungdomar höga på koffein från Cola. Jag går ett par steg för att sedan vända mig om och se solens strålar nästan ta över delar av plattan, jag knäpper kortet ovan och just i den stunden känner jag en enorm tacksamhet. Tacksamhet över att min kropp bär mig, att den lär sig det jag vill att den ska lära sig och gör det jag vill att den ska göra. Träningspasset går bra och min kropp presterar bra. Det gör inget att jag inte just i det här passet presterar över min förmåga. Min kropp är hel och funkar.

När jag kliver ut från gymmet reflekterar jag lite över passet, jag ville kanske ha klarat av lite till eller presterat lite bättre men snabbt korrigerar jag mig själv. Skärp dig Gustaf!
Tyvärr är det ofta just så här, att vi för stunden kan känna oss lyckligt lottade eller nöjda över något för att sedan i nästa situation i livet eller ett par timmar senare helt och hållet glömt det som satt perspektiv på vår tillvaro. Vi är strävande människor men i all strävan måste vi i bland (läs oftare) stanna upp och krasst reflektera. Är vi friska? Har vi folk runtomkring oss som vi vill ha där? Mår vi bra mentalt? Ofta är svaret ja, ibland nej. Utefter det handlar vi och ställer om våra liv och det är inte på något sätt fel att sträva, jag önskar och ska jobba för att bli bättre på att uppskatta resan och där jag är idag.

Två träningspass, en eventuell ny lokal för företaget, en bra säljdag, framgång på designfronten och en stundande natts sömn i en skön säng, med min Emily. Jag kan inte klaga på något, för idag är jag tacksam och väljer att se allt från den positiva sidan. Inge under dagen har fått mig att tappa fart, jag har bara sett möjligheter. Idag är jag Tacksam för allt. Tack alla Ni!
/Gustaf