Idag, 1 Oktober 2017 är det alltså 5 år sedan som jag vaknade upp i en Hotellsäng i centrala Stockholm. Emily och jag hade bestäm oss för att ”fira igång” mitt bolag med en stay-in upplevelse på Clarion. Minns hur Emily rullade iväg tidigt till jobbet och lämnade mig på hotellrummet för ett par timmar innan det var utcheckning. Jag gick runt där inne och lät tanken sjunka in. Nu var allt upp till mig. Varenda liten krona som skulle komma in framöver var baserad på mig förmåga att skapa något så attraktivt att för mig helt främmande människor var beredd att betala för. Jag satt mig ner på det hotellrummet och började skapa ICANIWILL. Lite kul ändå att jag var så klok att dokumentera detta i form av bilden ni ser ovan.

De första två åren bestod mer eller mindre av PT-timmar och utbildningar via nätet. Jag lyckades ganska snart få igång min PT-verksamhet och flängde över Stockholm från gym till gym, tidig morgon till sen kväll. När mina kunder ville/kunde träna var det mitt jobb att anpassa min vardag så det gick ihop. Ett tydligt minne från denna perioden är min 90-liters ryggsäck som var med mig överallt. Packade matlådor, träningskläder, tillskott, dator, ombyte för pass två med Emily, mellanmål ja allt i den där väskan. När jag nu tänker tillbaka förstår jag inte hur jag orkade men det var ju det som behövdes göras för att få företaget att börja rulla. Även om jag drog in en del pengar första två åren var det inte direkt läge för någon lön. Jag levde i princip på besparingar från mitt tidigare jobb. Det skapade helt klart en stor begränsning när det kom till möjligheter att göra roliga saker med Emily. Resor, inköp, restaurangbesök etc.

2012, 2013 och 2014 var absolut tuffast. I början på 2015 började jag och E titta på att skaffa en större lägenhet tillsammans men när vi träffade banken såg de bara siffrorna för 2014 räknade inte ens med min lilla lön jag nu börjat plocka i vår lånekalkyl. Det blev ingen ny lägenhet.
Det kändes som mitt val att jaga en dröm att en dag kunna producera kläder och skapa något stort hade blivit ett stort ankare för mig och Emily. Det var hela tiden jag som begränsade oss i en fas i livet när vi både ”egentligen” borde haft två bra löner och kunna leva livet. Det var riktigt jobbigt för mig och mitt sätt att hantera det var att jobba mer. Jag gick upp tidigare, satte igång fler projekt och efter att vi ätit middag gick jag direkt tillbaka till jobbet i soffan framför eller gick tillbaka till min lilla lokal i huset bredvid där det började gro ett litet lager.

Vändningen kom under 2015. Bolaget gick från drygt 1,5 miljoner under 2014 till nästa 10 miljoner under 2015. Kläderna funkade, vi stack ut, vi hade hittat något som fungerade. Anledningen till att jag säger vi är för att Niklas hade börjat hos mig i Januari då han hade 3 månaders praktik via sin utbildning. I april anställde jag honom på 50%. Han tog en extra utbildning på distans för att späda ut kassan så mycket att han hade råd med sin hyra. I juni anställde jag honom på heltid. Han hade hjälpt bolaget växa och bidrog numera till att finansiera sin egen lön.

Jag har aldrig ångrat min resa och mitt val att våga satsa på mig själv och min vision. Har jag tvivlat? Absolut, nästan fler gånger än jag vågat hoppats men jag har aldrig givit upp. En av mina största tillgångar förutom envisheten har varit att jag vågat bett om hjälp. Jag har vågat fråga Jon, Fredrik, Maria, Peter, Niklas, Emily, Olof, Henrik, mfl om hjälp. Som min far alltid sagt ”Man kan inte få mer än ett Nej”.

Idag växer företaget på i rasande takt och jag känner att jag måste lära mig uppskatta det mer. Bara att jag sätter mig ner och skriver det här inlägget gör mig mer ödmjuk och tacksam för den resan vi är på och var vi kommer ifrån. Från ett hotellrum för 5 år sedan till att idag ha en egen distributör i Australien och samtidigt finnas på Stadium Pulse här hemma, haha jag får nästan nypa mig i armen. Precis som jag brukade ta bilder på min kropp för att kunna se tillbaka på min utveckling borde jag bli bättre på att gå tillbaka ett år och kika hur det såg ut där och då i bolaget. Det får bli en reminder till mig själv.
Nu ska jag försöka njut ett tag av att jag överlevt 5 år som egen.
Hej så länge
/Gustaf