Det blev en lördagskväll på soffan, själv. Jag var så himla trött efter veckan så det var det enda rätta. Jippie tänker ni, och ja, det måste finnas 100 roligare saker som jag kan komma på att utföra en Lördagskväll, men just ikväll var det precis det som behövdes. Lite tid för mig själv, att hinna tänka, sortera och komma ikapp med det jag, som privatpersonen Gustaf vill göra.
Det är nämligen så att min vardag till stor del, under en väldigt lång tid, styrts och styrs av företagaren och entreprenören Gustaf. Bloggen ska uppdateras dagligen, Instagram konto för ICANIWILL, företaget med mail, leveransen, orders och utveckling. Det är, när jag ligger här på soffan, och reflekterar över det ibland sjukt hur jag prioriterar och hur svårt jag har att knäppa av företagshuvudet. Många gånger intalar jag mig själv att det är den jag är, entreprenören Gustaf, det är det här jag kan och det är så här jag ska nå mina livsmål. Genom hårt arbetet och uthållighet och ja, hittills i livet har det tagit mig framåt och dit jag är idag men det finns mer. Det måste finnas mer balans Gustaf (nu talar jag till mig själv).
Tog tag i en tavla som stått på golvet, i väntan på att få pryda vår vägg, i över 1 och en halv månad. När jag väl satte upp den såg vi att det ser ganska ynkligt ut. Först då vaknade jag till ur min bubbla, gud ja, jag tycker ju det är kul att pyssla och göra fint på hemmafronten också, men det har jag helt tappat under resans gång, stirrat mig blind på företaget. Företaget som jag pushat som fanken framåt, för att nå tillväxa och expansion. Men det är svårt, för jag vet att jag måste upp i omsättning för att kunna ta ut mer lön, men att öka expansionen kostar pengar, för hjulet som snurrar är större. Nu har jag äntligen lyckats lösa en finansiell väg som ger mig lite trygghet men inte heller det kommer gratis, för ingenting kommer gratis. Det finns ingen gratis lunch för förr eller senare får du betala för den ändå.

Åter till kvällen på soffan. En av de personer som jag sedan länge valt att ”sponsra” lite är Kathrine Harsem, en av damerna i det Norska skidlandslaget. Hon berättade att ICANIWILL var viktigt för henne och jag skickade över några armband och en tjocktröja när det begav sig för ett bra tag sedan. Vi har hörts lite till och från, hon fick lite nya tights och jag tänkte inte så mycket mer på det. För en dryg månad sedan skrev hon till mig och berättade om serien ”Norges damer mot Falun” som NRK skulle sända. I min jobb-hype svarade jag på mailet men hade såklart inte tid att kika på avsnitten. När jag igår blev påmind (tack) om detta program från Mathias så gick jag in på SVT Play och klickade igång avsnitt 5 om Kathrine och Astrid Jacobsen. Fastnade direkt som den dokumentärnörd jag är och inte bara var det gripande och inspirerande att höra Astrid Uhrenholdt Jacobsen berätta om sina motgångar, få följa med i deras vardag och bli bjuden på både skratt och gråt, nej det var också enormt häftigt att få höra Kathrine och hennes syster, i riks-TV, berätta om deras armband och vad mottot och armbanden betyder för dem. Det tog mig helt på sängen, att hon och hennes syster bär mina armband för att det ICANIWILL står för, och det dem valt att lägga in i det, gör deras liv lite bättre. Jag känner mig så hedrar och jag var tvungen att skriva ett mail till henne och tacka henne för att jag fick reda på det. När jag hör sånt här känns det jag skapar så ofantligt kul och värdefullt. Kan inte annat än att bli rörd och stolt. Vet inte riktigt hur jag ska runda av det här inlägget men jag känner igen mig väldigt mycket i Astrid, hon vet att oavsett motgångar och hur mycket du än får kämpa så kommer du fram dig du vill, MEN och det är är ett stort men, som hon berättar om i avsnittet och som jag ska ta med mig. Det måste faktiskt vara kul längst vägen, livet ska vara bra, och där känner jag att jag ibland kan vara för hård mot mig själv. Jag skulle kunna piska mig själv än hårdare än jag gör men det är inte det som gör att jag kommer lyckas nå mina mål, nej det är viktigare att jag mår bra, umgås med de personer jag vill umgås med, trivs i vardagen och har kul längst resans gång. Annars blir målet allt och resan är oftast det vi minns och ser tillbaka på. Så tack Astrid, Tack Kathrine, Tack NRK och Tack till mig själv, för att jag tog mig tid ikväll och bara lät mig komma tillbaka och ikapp.

/Gustaf