Något jag dagligen gör är att promenera med Dexter. Han kommer alltid till ro och sover en av sina två naps per dag i vagnen. Det skumpar lite, studsar till ibland och miljön han ser från sin position förändras hela tiden. Han tycker om det och efter ett par minuter dunar han in som på beställning. När vi kommer hem och parkerar vagnen eller när vi varit hemma en stund blir han alltid lite ”gnällig”. Vrider och vänder på sig. Pappa eller Mamma tar då Dex på ett varv i lägenheten och vaggar lite av och ann. Det brukar funka ett tag, sedan är Dexter uttråkad.

När jag gick promenad igår med honom i vagnen slog det mig att det är lite så livet är. Så länge vi är på väg någonstans och det rör sig i livet, spelar det ingen roll att det skumpar lite för vi har fullt fokus på resan. Vi har krämpor, jobbet går inte alltid som vi vill, relationerna sätts på prov och träningen går si så där. Men det är fine. Om vi däremot blir för bekväma och landar för en stund, då är det rätt lätt att de små sakerna som tidigare varit just småsaker får ett för stort fokus. Ungefär som för Dexter, när vi tänker att han är mätt, nyss har sovit och borde vara nöjd, då är han som minst nöjd, men så länge vagnen eller bilen rullar framåt, även om vägen är ojämn, mår han bra, och så fungerar jag också. Mer rulla vagn, mer rulla liv. Vill ni ha lite bra musik att rulla vagn eller liv för den delen, här är min Aprillista på Spotify.
/G