I mitt liv träffar jag väldigt mycket människor, det ingår lite i ”jobbet” när man är egen. Många möten blir aldrig mer än just ett möte, andra utvecklas till relationer, och vissa tar steget vidare att gå från arbetsrelation till vänskap. Genom åren har jag försökt lära mig att skilja på de människor som gör saker för sin vinningsskull och de som genuint är något mer. Det är svårt och kräver mycket träning. Jag tycker att jag har blivit bättre men snubblar ändå mellan varven på vissa personer och sådant får mig alltid att fundera och känna väldigt mycket.

– Är jag inte värd mer?
– Tycker personen inte om mig?
– Vad har jag gjort fel?
– Osv..

Så går det en tid, jag funderar och kommer ofta fram till att det inte är något jag gjort, utan något personen på andra sidan valt att göra. Det gör inte saken lättare men jag inser iaf att jag inte behöver gå och tänka på det. Är jag fortfarande ledsen över att ”tappat” en relation jag såg något gott och givande i och investerat i? Absolut!
Mitt sorgearbete drar ner mig ett par dagar och jag måste gå igenom det, utan det kan jag inte gå vidare. Ni kanske tycker det låter löjligt men ni ska veta att det för mig är den största investeringen jag kan göra, i folk och människor i min omgivning.

Med det sagt kan jag krasst konstatera att jag inte förstår varför men jag kommer aldrig sluta förvånas över val andra människor fattar eller för den delen handlingar de utför.
Nu vankas det produktiv dag på jobbet och jag önskar dig en fin sådan!
/Gustaf

Att fylla 60 år och vara så här vacker är en bedrift i sig. Jag har världens bästa Mor som givit mig så många fina egenskaper jag idag är ytterst tacksam för. Visst, jag hade gärna plockat med mig lite mer av hennes vader (brås på far min) men utöver det är jag ytterst tacksam att fått ha denna underbara person som stöd och trygghet i hela mitt liv. Älskar dig!
/Gustaf

Jag har märkt att jag med jämna mellanrum hamnar i svackor där jag tycker saker och ting går långsamt, är mindre roligt eller givande. Ifrågasättandet och tveksamheten sätter in. Gör jag rätt saker i livet, är det här verkligen kul osv. Uppgifter och rutiner som i vanliga fall känns bra blir plötsligt jobbiga hela vägen från själen ut i kroppen. Emily får nog kämpa med mig dessa dagar. Tänk er en 3-åring som med hela kroppen visa hur trist det är, sen lägger ni på 92 kg och 150 cm till på den 3-åringen, ja då har ni mig.

Ofta behöver jag en spark i baken, någon som säger åt mig att skärpa mig (först blir jag så klart arg) men sen när jag för en stund orkar lyfta blicken och se mig själv i ett perspektiv eller i framtiden där jag vill vara så kravlar jag mig upp ur gropen. Ända sedan tidig ålder har jag använt mig utav visualisering som ett verktyg för att nå mina mål. Om jag inte kan se mig själv kan jag inte jobba för det. Igår var en dag när jag var den 3-årige Gustaf. Det tog mig (oss) nästan halva dagen att bryta det onda. Då blev jag ivägskickade till gymmet av E. Körde benspark, lårcurl och lite axlar. HALLELUJAH! Musik i öronen, skrikande ben och lite självplågeri senare kom jag hem som en duglig människa.

Antar att vi alla ramlar dit ibland men det är svårt att inte göra det för mig. Jag behöver på något vis lågperioderna för att känna höjderna. Idag är en viktig dag. Idag tar vi nya tag och kör framåt!

/Gustaf