Midnatt igen. Sömnen vill absolut inte infinna sig. Tänker tillbaka på olika perioder i livet och fastnar på träningen och styrkan jag besatt. Planen för varje pass och viljan att kriga igenom varje rep, till slutet. 

Nu, dålig kost, för lite sömn, ingen struktur och svag som bara den (i vissa övningar). Det är riktigt lätt att bli bitter. Att se tillbaka och låta frustrationen styra. Men jag har bestämt mig, faktiskt just här och nu i natt att jag inte kan vara så taskig mot mig själv. Det är helt enkelt inte ok eller rättvist mot mig eller min blivande son. Där och då var träningen mitt allt. Varenda dag, varenda del, varenda mål surrade kring träning. Visst jag var starkare då och såg bättre ut (min egen bedömning), men jag hade inte ett bolag som omsatte massor av miljoner, jag hade inte anställda som trivdes på sina jobb, jag hade inte beställt en ny bil som jag länge längtat efter och jag hade inte en son på väg till livet. 

Så här tänker jag: det jag presterade då, kan jag prestera igen, så länge jag verkligen vill det av den enkla anledningen att jag redan gjort det en gång. Nu, vill jag bygga ett bolag och träna som en hobby och glädje / välmående-skapande aktivitet. Döm inte dig själv Gustaf när du inte vill uppnå något med träningen mer än att må bra! Både du och jag (vi är ju samma person haha) vet att du kan ta dig tillbaka dit du var med träningen om du bestämmer dig för det men fram tills dess. Säg åt dig själv att det är bra som det är. Bli den förebild för din blivande son som du faktiskt vill vara. 

God natt
/Gustaf