En sådan där dag som går till historien som bra, riktigt bra. Allting började under de tidiga timmarna. Jag hade bestämt träff med två vänner på Regeringsgatan för morgonträning. Jag smet upp ur sängen vid 5.40 och solen var uppe redan då. Tunnelbanan låg nästintill öde och när jag klev på tåget var det jag och en till herre som var i vår vagn.
Jag valde för omväxlingsskull att stå denna morgon då jag suttit en hel del på jobbet och ville kompensera för det. Väl framme vid Fridhemsplan plockar herren som sitter ner fram ett par kryckor. Han reser sig upp och tar sig mot dörren. Jag reagerar inte nämnvärt fören han lyfter blicken mot mig och säger god morgon med ett lätt leende på läpparna. Lite förvånad hinner jag le tillbaka och säga god morgon innan han vänder sig om och hoppar vidare. Jag ser nu att herrn i fråga endast har ett ben och det andra byxbenen hänger helt tomt.
Där och då rusar diverse känslor inom mig. Först lite skam, skam för att jag har hela min kropp intakt. Skam för att han inte har det och ändå ger mig ett leende och ett ”hej” som medmänniska denna tidiga morgon, något jag inte gav honom. Jag vet egentligen inte varför jag skäms eller om jag borde göra det men jag gör det.
När jag sedan kliver av på T-centralen och kommer upp på plattan är det tomt. Inga berusade eller påtända människor, inga duvor, ingen stressad kostym-Nisse på ”väg” eller skrålande ungdomar höga på koffein från Cola. Jag går ett par steg för att sedan vända mig om och se solens strålar nästan ta över delar av plattan, jag knäpper kortet ovan och just i den stunden känner jag en enorm tacksamhet. Tacksamhet över att min kropp bär mig, att den lär sig det jag vill att den ska lära sig och gör det jag vill att den ska göra. Träningspasset går bra och min kropp presterar bra. Det gör inget att jag inte just i det här passet presterar över min förmåga. Min kropp är hel och funkar.
När jag kliver ut från gymmet reflekterar jag lite över passet, jag ville kanske ha klarat av lite till eller presterat lite bättre men snabbt korrigerar jag mig själv. Skärp dig Gustaf!
Tyvärr är det ofta just så här, att vi för stunden kan känna oss lyckligt lottade eller nöjda över något för att sedan i nästa situation i livet eller ett par timmar senare helt och hållet glömt det som satt perspektiv på vår tillvaro. Vi är strävande människor men i all strävan måste vi i bland (läs oftare) stanna upp och krasst reflektera. Är vi friska? Har vi folk runtomkring oss som vi vill ha där? Mår vi bra mentalt? Ofta är svaret ja, ibland nej. Utefter det handlar vi och ställer om våra liv och det är inte på något sätt fel att sträva, jag önskar och ska jobba för att bli bättre på att uppskatta resan och där jag är idag.
Två träningspass, en eventuell ny lokal för företaget, en bra säljdag, framgång på designfronten och en stundande natts sömn i en skön säng, med min Emily. Jag kan inte klaga på något, för idag är jag tacksam och väljer att se allt från den positiva sidan. Inge under dagen har fått mig att tappa fart, jag har bara sett möjligheter. Idag är jag Tacksam för allt. Tack alla Ni!
/Gustaf
Polis! När jag blev äldre insåg jag att de har ett rätt tufft arbetsklimat och i förhållande till deras arbete och vad de utsätts för, väldigt dåligt betalt. Jag började läsa Ekonomi och ställde om siktet. Det här är ett par år sedan nu och många gånger känner jag att det var rätt val. Andra gånger kan jag på riktigt vara övertygad om att jag skulle bli en grymt bra polis. Förmågan att anpassa mig efter situationen och ”ta” personer utifrån deras situation besitter jag. En annan dold talang jag har är att jag väldigt fort snappar upp saker som sticker ut, beteenden, rörelsemönster eller liknande. Många gånger frågar jag Emily om inte hon tycker vissa saker är märkliga och då har hon inte ens lagt märke till det. Mitt register jobbar hela tiden med att lägga till bilar, människor och mina små ”känslor” av utstickande saker eller händelser.
Om vi drar saker till sin extrema spets så påverkas vårt liv, vår kropp, vår miljö och vårt resultat av vår hjärna och våra tankar. Det är ganska häftigt att reflektera över det. Bestämmer du dig för att säga upp dig, starta eget företag, ändra ditt liv vad gäller kost, avsluta en relation som inte är hälsosam för dig eller vad än det är, så börjar allt med en liten liten tanke. Efter det att tanken poppat upp kommer nästa steg, att bestämma sig för om vi accepterar och tar oss an tanken eller om vi slår bort den. Naturligt och instinktivt är vi människor (i min mening) typ byggda för att säga nej. Ska jag äta denna svamp som är röd med vita prickar? Ska jag klappa den här Björnen som sover? Nej. Ska jag säga upp mig och gå från en bra lön till 0 i lön? Ska jag gå från att jobba 40 timmar till 80 timmar? Nej. 
Hittills under min företagar-karriär har väder och vind inte gjort mig något, och med väder och vind menar jag då det tråkiga vädret och den hårda vinden, inte den som smeker längst kinden en sommarkväll. Allt för ofta hör jag folk klaga på vädret och hur tråkigt allt blir. Visst det är inte jättekul med snålblåst och pissregn men kom igen, har vi inget bättre att säga kan vi lika gärna vara tyst?
Allt går så jäkla fort idag. Internet går fort, telefonerna går löjligt fort, produktionen av kläder ska gå fort, plocka ur diskmaskinen ska gå fort. Det håller på att gå så fort att vi inte hinner med, fastän det går fort. Till slut gör vi intrång på oss själv och våra prioriteringar för att allt går så fort att vi ska hinna med allt annat än oss själva. Jag skruvar ständigt upp kraven på mig själv, mitt företag, omgivningen, utrustningen och känner hur saker som ska vara kul blir belastningar. Saker som normal är lätta blir segdraget. Detsamma kände jag inför och under julen. Arbetet tog det bästa av mig och jag fick helt enkelt dra i den berömda handbromsen, vilket i det här fallet var att släppa över mer ansvar till mina eminenta kollegor inför julen så att jag inte skulle gå in i den klassiska julfällan att sluta jobba på julaftonsmorgonen och då krascha totalt.
Jag gillar som ni redan vet dokumentärer och program där jag får tänka till eller få se livet ur andra förhållanden och vinklar. Just nu går ett program på SVT 2 som heter 
Fredag kväll, det enklaste som finns är att slinka ner i soffan efter middagen och bara totalslappa. Det är ofta så att vi gör det enkla för att belöna oss men idag när jag spatserade in genom dörren kände jag ett starkt behov att inte göra det lätta och självklara utan faktiskt vända på steken. Jag tillhör den skara människor som spenderar stora delar av min vakna tid uppkopplat på både telefon och dator. Mailen plingar, instagram blinkar till med mera och ibland blir jag så oerhört trött på hela alltihop, idag var en sådan eftermiddag. Så jag tog min telefon, stängde av den, startade inte datorn, släkte alla lampor och tände istället ett par ljus och började att bara vara..
/Gustaf
Mitt syfte med det här inlägget är att få fler att reflektera över sina resultat i förhållande till ens plan och förberedelser. Som vi alla vet är det input som ger output. Antal timmar vi klarar av att träna resulterar i olika mycket framgång, och tro mig, det är lätt att stirra sig blind på just träningen, det har jag själv gjort många gånger. Fel teknik, inte tillräckligt stark, fel utrustning osv.
Att driva ett eget företag har utvecklat mig något enormt på så många plan så att jag inte själv kan nämna allt. Det är ett stort plus i min vardag. Att vara själv i företaget är dock många gånger en utmaning. Som jag tidigare nämnt har jag fantastiska personer som hjälper och ställer upp men varje gång ett beslut skall fattas är det upp till mig, Gustaf, moi. Ingen annan. Jag träffar så oerhört smarta kloka och givmilda personer genom olika sammanhang och de tipsen jag fått genom deras misstag och lärdomar är ovärdiga. Trots detta, mängder av råd, tips och trix är det ändå i slutet av dagen när jag sitter i min soffa, mitt val. Mitt val hur jag vill forma företaget och vad jag tror, utifrån rådande förutsättningar, är rätt för just mitt företag. Någonstans är det också just charmen, att när jag tittar tillbaka på historien om ICANIWILL så har jag fattat så många bra beslut, men även mindre bra beslut, men alla har tagit mig hit, till en position där jag faktiskt känner och märker att vi är en aktör att räkna med, det är inte på låtsas längre. Över 20 000 followers på instagram och en helgförsäljning som i princip gjorde rent hus på lagret.
För att tag sedan när jag satt och mumsade på min Gott & Blandat-påse slogs jag av en sak. Jag köper G&B även fast jag inte tycker om allt i påsen. Det förekommer dock allt för ofta att jag, trots att jag inte tycker om de hårda, kompakta, lakritsbitarna, faktiskt stoppar i mig dem. Det har inte att göra med att jag har inte kan säga nej utan det är helt enkelt för att om jag äter en ”äcklig” godis, blir de jag verkligen gillar mycket godare! Så jag började fundera. Stoppar Malaco i en herrans blandning för att:
Ett vanligt pass på SATS Kista igår. Bröst och lite axlar. Riktigt underhållande då formen är helt OK och musklerna svarade finfint på passet. Det hela resulterar i en form och ett utseende som tilltalar mig. Bra Gustaf. Bra.
Du hade även älskat bilen vi körde till stugan. Som mor sa, ”Sälj mina kläder och skor, jag kliver inte ur”. Haha, du och dina förbaskat roliga små meningar. Jag tar med mig många av dem ska du veta, senast idag sa Micke att han skulle till Apoteket efter vårt träningspass, då sa jag att det minsann heter Poteket (!), eller hur?